Snö=halt=vurpor

= vintern är här.

För att få lite luft, och ev minimera min huvudvärk, gick jag på en promenad. Det blev den klassiska "tisken runt-turen". Och där kom den, bara några hundra meter från hemma: min första vurpa för i år! Jag klarade mig dock från förödmjukelsen, förutom ändernas kraxande skratt. Det var ingen som såg mig(?). Så lyckligt lottad var inte den medelålders mannen jag mötte ett par minuter senare. Däremot hade hans vurpa en annan karaktär än min. Medan jag gjorde den traditionella sätta-mig-på-rumpan-vurpan, fick han till någon slags jag-ber-till-gudarna-vurpa. Han ramlade alltså framåt, på knä, och tog sedan emot sig med händerna. Storsint som jag är fortsatte jag bara gå framåt utan att röra en min, men kunde inte låta bli att le för mig själv när jag väl gått förbi. Vintern, och allt vad den innebär, är verkligen här!