Kvantitetstid med mig själv

Om drygt 6 timmar kliver Mikael på tåget till Arlanda. Kvart över ett flyger han sedan vidare till Seattle.

Jag har vetat om det här länge, men har tidigare tagit det med en klackspark: "Yay, jag får hela lägenheten för mig själv!". Nu när det väl kommer till kritan känns det dock inte alls lika lättsamt.

Två djävla månader ska han vara borta!

Jag som har haft honom vid min sida i 4,5 år, hur ska det nu gå? Jag har ju dessutom aldrig bott själv i hela mitt liv. Jaja, jag har i alla fall fixat skype till datorn, så vi kommer att kunna prata med och titta på varandra varje dag om vi så vill. Schyssta grejer!

Nä, mina ögonlock vill inte samsas med mig, så det är bäst jag går och lägger mig. Jag måste orka tjuta imorgon, vilket jag antar att jag kommer att göra :p Sedan ska jag baka bröd och gå på massage.

GÄSP

Jag har insett att det numera är november. Dock är det inte förrän imorgon (egentligen idag) kl 09.00 som jag officiellt tar ledigt i ett dygn. Det (+ 15 minuter) är det jag får innan nästa kurs börjar.

Just nu känns det som att det är så otroligt långt borta. Det är ca 7 timmar krav till deadline, men det har aldrig gott segare. Att läsa två kurser på 100 procent, samtidigt som man flyttar, är verkligen inget jag rekommenderar. Det kommer aldrig att hända igen. Alla mina hjärnceller har tömts och jag har fortfarande en uppgift kvar. Jag ska komma på en framgångsrik preventionsplan för att minska alkoholkonsumtionen hos eleverna på en högstadieskola. Det är lättare sagt än gjort med redan 17 timmar framför datorn idag (inklusive ett par kiss- och matpauser).

Kaffe kanske?