With a week to go.

Jag är inte nervös. Inte egentligen. Inte än.

Det är inte verkligt för mig. Inte mer än att jag säger ordet ”sista” oftare än vanligt. Sista helgen, sista festen, sista gången jag träffar..

Jag har dock insett den verkliga anledningen till varför nervositeten dröjer (eller åtminstone så antar jag). Faktumet att jag har en hemresa bokad redan den 25e september gör det hela mer hanterbart. Jag får fem veckors inkörsport, sedan en helgs andrum att smälta allt (till den mån det är möjligt med bedriften löpning 15 km hängandes över mig), innan jag åker tillbaka och återupptar livet som au pair.

Igår var det lite fest hos bror. Idag började tidigt och lugnt. Jag hade tänkt mig något mer till kvällen, men det hela slutade med en film tillsammans med syster. Det var ganska trivsamt ändå.

Nästa vecka kommer att vara jäktig misstänker jag. Det är många jag vill träffa, en del annat som ska fixas (framför allt packningen). Samtidigt vill jag inte ha en minut till övers.

Livet leker!